Gravid med tvillingar

Jag läste precis i Marie sernholts blogg om hennes första tid med hennes nykläckta tvillingar. Ska jag vara ärlig sitter jag med lite tårar i ögonen. Inte för att jag är speciellt ledsen, utan för att jag är så jäkla stolt över min lilla familj.

Jag menar ABSOLUT inte det här som något elakt, men vi har fått väldigt lite hjälp med tvillingarna/barnen. Vi har självklart blivit erbjudna av våra fina vänner, men det har inte känts rätt att ringa o be om hjälp, främst för att vi inte riktigt vetat hur de har kunnat hjälpa konkret tror jag ?

Jag tror jag bäst förklarar om ni först läser utdraget ur Maries blogg. Att de kunnat haft någon hos sig som hjälpt till med det vardagliga liksom… när våra vänner kommit hit har såklart barnen sovit ? haha. Det har varit sen på kvällen som det varit körigt med magarna och det har varit skrik-kalas. Det är de magiska timmarna mellan ca 18-20 då alla ska äta, få på pyjamas och läggas. Det är då vi ofta behöver en extra famn.

När man läser såhär om andra som får mycket hjälp så blir jag alltid lite ledsen att vi inte har familjen nära.

jag vet inte riktigt vad jag vill få ut av detta, men jag tror det är att jag är så stolt över OSS! över mig och Pontus, över Edwin och elvy&elliot. Vi är grymma som team och trots jobbiga stunder så har vi också njutit så himla mycket och jag ser fram emot fler och fler underbara stunder med barnen.