Jag har precis kommit in i vecka 12 och redan haglar kommentarerna! Kul hur människor kan ha åsikter om någonting som de själva inte är med om (utan det är någon annan som upplever det de kommenterar)
lite saker jag hört:
- oj vilken stor mage du har redan
- Tänk om du får 2 pojkar! (Jag har en pojk sedan tidigare som snart fyller 2 år)
- men Gud ni måste ju flytta nu (vi bor två trappor utan hiss)
- tänk om tvillingarna hamnar i otakt! (med äta sova)
det roliga är att jag själv tänker dessa tankar dagligen, (inte den om pojkar dock, jag älskar att vara pojkmamma. Om jag får två till som är det minsta lika min äldsta son kan jag bara skatta mig som den lyckligaste mamman i världen)
men eftersom jag själv tänker alla dessa ”katastrof-tankar” så känns det som om jag inte behöver höra de från andra.
För tro mig – jag har nog hunnit tänka ALLT! så det jag mest av allt behöver från omgivningen är pepp att det här kommer gå bra och att de erbjuder mig hjälp.
En vän till mig sa direkt när jag berättade att hon gärna ställer upp och är barnvakt till äldsta sonen. Sånt älskar jag att höra! Att jag kommer få hjälp o support ❤️
Senaste kommentarer