Jag vill börja med att skriva att jag såklart älskar mina barn över allt annat. Jag skulle gå igenom alla jobbiga stunder tusen gånger om för deras skull. Det är kanske därför dessa jobbiga perioder blir så jobbiga – för att jag vill NJUTA av varenda sekund med dem. Jag vill ha roligt med mina barn och jag vill ge dem den bästa uppväxt de bara kan få <3
med det sagt, så är vi inne i en jobbig period nu.
– vi hade magsjuka hela familjen, vilket resulterade i att jag hade alla barnen hemma en vecka i karens, då jag inte ville riskera att vi skulle bli sjuka igen om Edwin gick till förskolan.
– jag var helt själv över en helg då Pontus var iväg på en kompis svensexa.
– svärfar har varit hos oss en vecka (såklart jätteroligt men också full rulle)
– Elliot vill inte äta
– Elvy vill vara i famnen hela tiden
– vi måste pottträna Edwin! Jag har så dåligt samvete över att vi inte gjort det än. Till vårt försvar föddes tvillingarna när han var lite över 2 år, sen blev svärmor dålig och hela sensommaren/hösten var vi hos henne. Sen har vardagen flutit på och vi har såklart tagit en enkel väg att haft blöja på honom. Samtidigt som vi inte haft kunskap i hur vi ska göra – inte heller tagit oss tid att lära oss. Men nu har vi bestämt att vi tar bort blöjorna till helgen.
– jag tänker mkt på att vi inte har någon familj här. Jag har underbara vänner som jag vet att jag kan fråga om vi absolut behöver barnvakt. Men det känns i hjärtat att vi inte har någon familj till barnen här. Någon som kan hämta dem på förskolan, eller passa dem om vi har något möte vi behöver gå på båda två. Eller bara någon som kommer och umgås med barnen en vanlig eftermiddag. Någon som barnen är trygga med och som de träffar ofta. Eller någon som tar barnen så att jag och Pontus kan få äta middag tillsammans i lugn och ro. Småbarnsåren är tuffa! Jag är riktigt stolt över oss att vi klarar oss helt utan hjälp, men jag ska också erkänna att det börjar kännas i både kropp och knopp. Men främst såklart att inte barnen får någon naturlig trygg relation med någon annan än mig och Pontus. Vi ska såklart vara de närmsta hur som helst, men vad händer om något händer med mig och Pontus? Gud förbjude så vill jag såklart inte tänka så, men det gör ont i mig att barnen inte har en nära relation med någon annan vuxen.
Jag är fullt medveten om att jag säkert överdriver nu och allt är värre för att jag är inne i en tuff period. Men jag vill inte dölja vad jag känner.
Medans jag skriver det här inser jag att jag måste vara starkare. Jag och Pontus är dem enda barnen har och vi måste vara starka för dem. Jag får helt enkelt skärpa till mig och ta mig samman och se till att det blir så bra det bara kan. Mina älskade underbara barn. Känsliga busiga roliga Edwin. Busiga tuffa gosiga Elvy. Charmiga mysiga omtänksamma Elliot. Jag kunde inte ha fått finare barn ❤️ Ni är mitt allt
Senaste kommentarer